Julia och Julia från projekt Tillit träffade en av deras tidigare deltagare en tid efter projektet för att höra om projektets påverkan på henne och var hon är nu. Deras samtal resulterade i denna intervjun.
Vad är ditt största minne från utlandspraktiken?
Det största minnet… ja, det är så många. Det är jättesvårt att välja men jag tror det är den första dagen på praktiken, det är det nog för alla. Eller när man sa ”hej då”. För jag var på radiostationen i Cardiff och det var, jag minns för det första att man blev så himla väl omhändertagen och allting var så himla nytt och det var jättespännande allting och sen så ja, det måste vara när jag lämnade också. Det var ju sex veckor som är en ganska kort tid. Men att man ändå hade lärt sig så himla mycket och hade haft en sån connection med alla som var där. Jag grät ju liksom på sista dagen och det var folk som grät där också och höll om mig och det var så himla känslomässigt för det betydde så jävla mycket att vara där. Det kommer jag aldrig glömma faktiskt.
Var det som du hade förväntat dig?
Nej, alltså verkligen inte. Eller alltså, man hade ju vissa förväntningar liksom men jag trodde verkligen inte att vi skulle få göra så mycket som vi gjorde. Jag tänkte att jag skulle få klippa någon radiorepris eller någonting men vi fick ju verkligen.. De trodde verkligen på oss till hundra procent och litade på att vi kunde göra ett bra jobb. Till och med, vi fick ju hålla ett program. Det trodde jag aldrig att vi skulle få göra och var dag två och vi fick planera det och göra det och det var jätteroligt. Jättenervöst också såklart men det var skitroligt att göra det, jag trodde verkligen inte det. Och trodde inte heller att man skulle hitta så mycket saker som man var bra på. Så mycket saker som man var intresserad av. Jag visste ju inte, jag skulle plugga beteendevetenskap trodde jag och sen så gick jag in där och fan, detta är ju det jag vill göra ju eller göra något likande detta så att nej, det var verkligen över förväntan 100%.
"De trodde verkligen på oss till hundra procent och litade på att vi kunde göra ett bra jobb. Till och med, vi fick ju hålla ett program. "
Vad häftigt. Nu kommer vi in på om du har samma framtidsplaner som före projekt TILLIT?
Verkligen inte. Eller det förändrades ju helt och hållet. Och det trodde jag inte heller att det skulle göra. Jag var ganska säker och hade sökt in till beteendevetenskap och kommer ihåg att jag pratade mycket med David (projektets psykolog reds. anm.) om det och sen när jag kom dit (till Cardiff) så insåg jag att det var detta jag vill göra, att jobba med kommunikation i alla former och sen så gjorde jag en sen anmälan och tänkte vad fan har jag gjort och varför sökte jag beteendevetenskap och sen så.. Jag pluggar ju det nu, media och kommunikation och trivs jättebra. Det är verkligen detta som jag vill göra. Så det förändrades ju helt och hållet, verkligen.
Tycker du att projekt TILLIT har förändrat dig?
Ja, jättemycket. Det var ju bara det här att få åka iväg på praktik utomlands. Även om det bara är sex veckor och när jag precis har blivit vuxen. Det var ju ett stort steg. Man lärde sig att man klarar sig själv ganska mycket. Även om man hade tryggheten i en värdfamilj så fick man ändå lösa problem, man fick ta sig till praktiken själv och bara det här när vi skulle resa själva. Det var ju bara, det krävdes ju en hel del ansvarstagande och man utmanade sig själv. Det låter som en klyscha, men man gjorde verkligen det. Man utmanade sig själv varje dag och insåg hela tiden att fan, jag klarar detta. Kan jag liksom ta instruktioner på engelska och göra saker som jag är jätterädd för att göra men liksom jag klarar det. Det var en självförtrodendeboost tror jag och det tror jag att många kände. När man kom hem så hade man vuxit ett par centimeter känns det som.
"När man kom hem så hade man vuxit ett par centimeter känns det som."
Har du några tips till andra som ska göra utlandspraktik?
Tips till andra… Gör det! Om man har möjlighet, så kör! Och det värsta som kan hända är att man får hemlängtan, typ. Och det är klart att det händer saker och att man ställs inför utmaningar, men man inser också att man klarar sig och att när man sen kommer hem så ser man saker ur ett annat perspektiv och det kan bli hur bra som helst, verkligen. Och det är jätteläskigt, man kan inte säga annat. Det är jätteläskigt att göra det, men det är så himla givande. Framför allt att göra det utomlands också, för att det är ju en helt annan ny miljö och man kan inte ringa mamma liksom. Man har inte sina kompisar som man alltid har hängt med utan det är 100% ett steg utanför sin comfort zone, och det är verkligen det bästa sättet att utmana sig själv, tror jag. Att bara köra, så kan man så ska man tycker jag.
Hade vi kunnat göra någonting bättre under projekt TILLIT? Någonting vi kunnat utveckla?
Ska klura på det… Inte som jag kommer på. Jag tyckte det var svinbra upplägg med att vi fick de här två månaderna innan att få förbereda sig. Det var verkligen guld värt. Det är klart att man aldrig kan förbereda sig riktigt till 100%, det var saker som kom som en chock eller man insåg att det inte riktigt som man hade tänkt sig kanske, men jag tyckte att ni var ett jättebra stöd allihopa och det var bra att ni var så himla tydliga. Att ni gick ner på hur man skriver CV, hur man presenterar sig själv, att man ska ringa efter att man skickat in en ansökan t ex. Visa framfötterna. Framför allt att det var bra och tydligt upplägg. Framför allt också att man kände sig bekväm när man satt där och att inga frågor var för dumma. Man kunde alltid säga ” jag har jättemycket ångest över detta” och då hjälpte ni en liksom. Hur litet eller stort det än var. Som sagt, jag har lärt mig jättemycket från det och har kvar anteckningarna därifrån, det hittade jag häromdagen när jag sökte sommarjobb.
Vilken är den bästa behållningen av att vara med i projekt tillit? Vad tar du med dig?
Det är nog självförtroendet tror jag. Jag tror det är självförtroendet. Det finns jättemycket som jag tar med dig, vännerna och att det ändrade hela min framtidsplan och att testa på nya saker, utmana sig själv och att få komma utomlands vilket var skitroligt och så en ny stad och allting, men det var nog självförtroendet som kommer igen och som man verkligen behöver ibland och sånt som man behöver när man ska ut i arbetslivet själv och det här steget från att vara en artonåring och att vara en artonårig vuxen och men bara att få växa på den nivån som jag tror att många behöver faktiskt. Att klippa navelsträngen från mamma och pappa tror jag många behövde och jag också verkligen, att man behöver klara sig själv och så.
En sista fråga Julia; Lärde du dig något nytt som du inte hade väntat dig?
Ja, jag lärde mig mycket om mig själv såklart, det är ju mycket av det som jag pratat om innan. Att jag bytte bana helt och att det var möjligt, att man kan göra det, att man kan hitta någonting som ”fan, det här är superroligt och det är detta jag vill göra”. Jag lärde mig också att jag älskar storbritannien, det var helt oväntat.
Det här bekräftar vad vi vill att projektet ska ge er. Att vi ska visa på vägen men att det är ni som ska ta er framåt.
Precis och det tycker jag att ni har lyckats med. Och tänkte på det när jag pratade med min mamma och berättade att jag skulle träffa er idag. Och hon sa samma sak, attså, det förändrade dig när du var iväg där. På bara sex veckor fick jag blomma ut lite och hon sa det att det märktes tydligt på mig när jag kom hem att jag hade blivit en Julia 2.0 och det var andra personer som sa det också och hade märkt det på mig vilket också är roligt så jag tycker ni ska vara skitstolta över ert jobb, inget snack.
Tror du att man hade kunnat göra projektet utan att ha en förberedelsefas, att man åkte direkt utomlands?
Det hade säkert funkat, det hade kanske, men jag tyckte att förberedelsefasen var viktig, absolut. För man fick förbereda sig mentalt också. Det var det praktiska, men det var mycket också att ”ok, nu är det två veckor kvar, nu är det dags”, det kändes som att man hela tiden gick och förberedde sig på alla sätt som var möjligt och det tror jag var viktigt. Och den avslutande fasen också, jag trodde inte att det skulle betyda så mycket men det var viktigt att få sitta ett par gånger och få reflektera lite över vad har jag lärt mig egentligen och vad har det betytt. Det är inte bara att man åker utomlands och har skitkul utan det har verkligen gett någonting. Så att jag tror att både förberedelse och efter var jättebra verkligen. Har ni funderat på det, att ha praktiken utan..?
Nej, vi har funderat på att han praktiken i Sverige istället. Och om det kan ge samma resultat och det får vi ju testa nu när vi ska skicka till Luleå.
Ja, just det ja.
Vi tror inte heller att vi kan uppnå samma resultat utan förberedelsefasen för då uppnår man inte samma gruppdynamik om du åker iväg och inte har förberedelsefas för vi jobbar ju mycket med att ni ska ha en trygghet i gruppen och tar vi bort det blir som att du åker iväg själv.
Jag tror det är många som.. Vi var ju så olika som ni sa, någon hade inte jobbat innan och någon hade bara jobbat och sagt upp sig och vissa hade individuella behov av stöd och jag tror att det var väldigt bra att man fick lära sig såna saker som hur beter man sig på en arbetsplats, hur ringer man och pratar och hur klär man sig på en arbetsintervju och ska man göra liksom. Det är sånt som man inte tänker på att vissa människor, och jag med, behöver stöd och hjälp med.
Eller i alla fall reflektera över.
Ja, reflektera över. Gör det är inte såna saker som man lär sig i skolan så jag tror det är jätteviktig.
Det hör till, verkligen. Jag grät, det gjorde jag verkligen, och ringde hem och var helt förstörd men sen efter det så vaknade man dagen efter och in och duscha och iväg till praktiken och så insåg man att jag fixar jag ju detta.
Intervju med deltagaren Julia, intervjuad av Julia Björkhill och Julia Gustafsson